Od Zagreba do Vilhelmine
Probe za Fragile započele su prošlog ljeta u Zagrebu na 40 stupnjeva, a praizvedbu je predstava doživjela prošle subote u Vilhelmini, gdje se termometar u ovo doba godine može spustiti i do minus 35 stupnjeva. Ta temperaturna razlika može poslužiti kao prikladna metafora za djelo koje govori o promjeni i identitetu, njegovoj srži i krhkosti. Na projektu je radio 31-godišnji koreograf Borut Šeparović, koji vuče korijene iz razorene Jugoslavije, ali danas radi međunarodno u timu s Nizozemkom Tamarom Huilmand.
Montažstroj je osnovan 1989. u Zagrebu. Ime je kovanica od riječi “montaža” i “stroj”, što se može odnositi na mašinu ili (vojnu) strukturu. Aluzija na rani futurizam stoljeća nije slučajna. Avangarda od Meyerholda nadalje izvor je inspiracije za Boruta Šeparovića, koji se sa studijem filozofije i književnosti u džepu bacio na zagrebačke ulice i pozornice s “rizičnom” mješavinom plesa, kazališta i borilačkih vještina.
Međunarodni proboj
Međunarodni proboj za ovu “djecu socijalizma” i “atlete srca” uslijedio je 1994. na koreografskom natjecanju u francuskom Bagnoletu s projektom Everybody goes 2 disco from Moscow 2 San Francisco; djelom koje u brutalnim scenama prikazuje destruktivnost, poniženje, ljudsko propadanje – odraz iskustva raspada komunizma i Jugoslavije. Predstava je dvije godine bila na turneji po Europi i SAD-u.
Više nacionalnosti
Danas Montažstroj ima baze i u Zagrebu i u Amsterdamu, a ansambl je višenacionalan. Odluka o radu izvan Zagreba za Boruta Šeparovića je istovremeno ekonomska, umjetnička i osobna, jer je želio isprobati nove puteve. Fragile je rezultat dugog procesa rada koji je upravo završen nakon nekoliko tjedana u švedskoj Vilhelmini, gdje je tamošnje glazbeno-scensko društvo putem Interculta ponudilo grupi “rezidenciju”.
Večeras je stockholmska premijera Fragilea u Modernom plesnom kazalištu (Moderna dansteatern), a Borut Šeparović jedva čeka susret s publikom.
– Imali smo krasan doček u Vilhelmini, ali na ovoj pozornici mogu u potpunosti iskušati neke ideje – kaže on i žustro pokazuje kako se planira izazvati granica između publike i petero izvođača, kako bi se stvorio osjećaj krhkosti, bliskosti, ali i različitih zona.
Dodatni pod od knjiga
Gotovo 300 crnih knjiga tvori dodatni pod na sceni. Ako ih otvorite, prazne su; bijele stranice reflektiraju svjetlost reflektora koji se naglo njiše i na nekoliko sekundi zasljepljuje gledatelja.
– Hram, praznina, pustinja – neka svatko asocira na što želi – kaže Borut Šeparović, koji radije ne bi tumačio djelo, ali se nada da će izazvati reakciju kod gledatelja. Zabava je posljednje što želi sa svojom namjerno nenauljenom i fragmentarno izgrađenom mješavinom žanrova. Radije bira stvaranje konfrontacije i buđenje pitanja: koja je naša zajednička osnova? kako se mijenjaju odnosi ako se ljudi mijenjaju? možemo li se promijeniti? možemo li razumjeti jedni druge?
Odgovori se ne daju, dualizam ostaje. Wittgensteinovo pitanje “istinito ili lažno?” središnje je u komadu. Obraćenik, kako je opisan u biblijskoj priči o farizeju i Isusovom protivniku Savlu, također je središnji motiv. Tijekom lutanja pustinjom, Savao čuje glas i vidi jarku svjetlost koja ga zasljepljuje na tri dana. Kršćani koje je progonio ipak mu pomažu, on se obraća i postaje apostol Pavao, utemeljitelj kršćanske crkve.
– Tijekom tih dana sljepoće, Savao nema identitet. Sljepoća je za mene metafora preobrazbe, krhko stanje u kojem je čovjek otvoren za promjene, ali istovremeno osjeća potrebu da se zaštiti. To se, naravno, može prenijeti na političke, društvene ili privatne kontekste – objašnjava Borut Šeparović, koji je tijekom čitanja Biblije uvidio da se taj događaj u Novom zavjetu spominje na tri mjesta, ali u različitim verzijama, ovisno o tome tko svjedoči.
Paralela sa situacijom u njegovoj domovini, ili bivšoj domovini, naravno da je bliska. Možda zato naglašava važnost izražavanja iskrenosti, a ne cinizma, na sceni.
– Prije je grupa imala zajedničku osnovu u činjenici da dolazimo iz Zagreba, sada se moramo zapitati: što nam je zajedničko – što znači biti europski, interkulturalan?
Oslanjanje na prijatelje
Sljedeći projekt iz snova je Woyzeck Georga Büchnera. Novac je stalni problem za Montažstroj, koji se oslanja na mrežu prijatelja u Europi. Borut Šeparović o rodnom Zagrebu govori s mješavinom ljubavi i svojevrsnog bijesa. Kultura nije prioritet u nesigurnom društvu, a posebno ne nekonvencionalna hibridna forma koju on gaji. Možda zato grupa ima potrebu za manifestima. “Djeca socijalizma” sada govore o iskustvu tijela i krhkosti, kazalištu kao fronti, umjetnosti kao utjesi.
Jesu li manifesti važni?
– U početku jesu bili, dok smo radili ulične akcije. Sada su dio radnog procesa, naš dug avangardi. Manifestom se može pokazati vlastita vjera, ali se mogu i prevariti ljudi…
Montazstroj i clinch med vår identitet
Den omtalade dansgruppen Montazstroj, med rötter i krigets Kroatien, gästar Stockholm. Verket Fragile handlar om identitetens skörhet.
Od Zagreba do Vilhelmine
Fragile började repeteras i somras i ett 40-gradigt Zagreb och fick sin urpremiär i lördags i Vilhelmina där termometern så här års kan krypa ned till minus 35 grader. Kontrasten i temperatur kan tjäna som en lämplig metafor för ett verk som handlar om förändring och identitet, dess kärna och skörhet. Det är framarbetat av den 31-årige koreografen Borut Separovic som har sina rötter i det sönderslagna Jugoslavien men numera arbetar internationellt i team med holländskan Tamara Huilmand.
Montazstroj bildades 1989 i Zagreb. Namnet är en konstruktion av ”montaz”, som betyder montage, och ”stroj”, som kan syfta på maskin eller (militär) struktur. Anspelningen på seklets tidiga futurism är ingen slump. Avantgardismen från Meyerhold och framåt är en inspirationskälla för Borut Separovic som studier i filosofi och litteratur i bakfickan kastade sig ut på Zagrebs gator och scener med en ”riskfylld” blandning av dans, teater och kampsport.
Internationellt genombrott
Det internationella genombrottet för dessa ”socialismens barn” och ”hjärtats atleter” kom 1994 vid koreografitävlingen i franska Bagnolet med Everybody goes 2 disco from Moscow 2 San Francisco; ett verk som i brutala scener skildrar destruktivitet, förödmjukelse, mänskligt förfall – en spegling av erfarenheterna av kommunismens och Jugoslaviens sönderfall. Under två års tid turnerande föreställningen i Europa och USA.
Flera nationaliteter
I dag har Montazstroj bas i både Zagreb och Amsterdam, och ensemblen är mångnationell. Valet att arbeta utanför Zagreb är både ekonomiskt, konstnärligt och personligt för Borut Separovic som ville pröva nya vägar. Fragile är resultatet av en lång arbetsprocess som nu avslutats under några veckor i svenska Vilhelmina vars musik- och teaterförening genom Intercult erbjöd gruppen ”residens”.
I kväll är det Stockholms-premiär för Fragile på Moderna dansteatern och Borut Separovic kan knappt bärga sig i väntan på publiken.
– Vi fick ett härligt mottagande i Vilhelmina, men på den här scenen kan jag verkligen pröva några idéer fullt ut, säger han och demonstrerar ivrigt hur gränsen mellan publiken och de fem aktörerna är tänkt att utmanas, för att skapa känsla av skörhet, närhet men också av olika zoner.
Extra golv av böcker
Nära 300 svarta böcker bildar ett extra golv på scenen. Öppnar man dem är de tomma; de vita sidorna reflekterar ljuset från en närgånget svängande strålkastare som för några sekunder förblindar åskådaren.
– Tempel, tomhet, öken – man får associera till vad man vill, säger Borut Separovic som helst inte vill uttolka verket men hoppas åstadkomma en reaktion hos åskådaren. Underhållning är det sista han vill med sin medvetet oslipade och fragmentariskt byggda genreblandning. Hellre då skapa konfrontation och väcka frågor: vilken är vår gemensamma grund? hur påverkas relationer om människor förändras? kan vi ändra oss? kan vi förstå varann?
Svar ges inte, dualismen består. Wittgensteins fråga ”sant eller falskt?” är central i stycket. Konvertiten, så som han skildras i den bibliska berättelsen om fariséen och Jesus-motståndaren Sauls omvändelse, är också ett centralt motiv. Under en ökenvandring hör Saul en röst och ser ett starkt ljus som förblindar honom under tre dagar. De kristna som han har förföljt hjälper honom dock, och han konverterar och blir aposteln Paulus, den kristna kyrkans grundare.
– Under dagarna i blindhet saknar Saul identitet. Blindheten är för mig en metafor för förvandlingen, ett skört tillstånd då man är öppen för förändringar men också känner behov av att skydda sig. Det kan förstås överföras till politiska, sociala eller privata sammanhang, förklarar Borut Separovic, som under genomläsningen av Bibeln fann att händelsen återges på tre ställen i Nya testamentet men i olika versioner beroende på vem som vittnar.
Parallellen med situationen i hans eget hemland, eller före detta hemland, är förstås nära. Kanske är det också därför som han betonar vikten av att uttrycka uppriktighet, inte cynism, på scenen.
– Förut hade gruppen sin gemensamma grund i att komma från Zagreb, nu måste vi fråga oss: vad har vi gemensamt – vad betyder europeisk, interkulturell?
Förlitar sig på vänner
Nästa drömprojekt är Woyzeck av Büchner. Pengar är ett ständigt problem för Montazstroj som förlitar sig på ett kontaktnät av vänner i Europa. Borut Separovic talar om hemstaden Zagreb med både kärlek och ett slags vrede. Kulturen är inte prioriterad i ett osäkert samhälle och i synnerhet inte den okonventionella blandform som han odlar. Kanske är det därför gruppen har behov av manifest. ”Socialismens barn” talar nu om kroppens erfarenhet och skörhet, teatern som front, konsten som tröst.
Är manifest viktiga?
– I början var de det, när vi gjorde gatuaktioner. Nu är de en del i arbetsprocessen, vår återbetalning till avantgardet. Med manifest kan man visa sin tro men också lura folk…